psyktanter
1.betydelsefulla relationer
2.viktig uppgift
3.rutiner
4.nåt att göra om dagarna
och ehm nånting mer.......
eh ja det man behöver för att må bra som min förra psykolog snackade om. det va iofs väldigt smart och så..
för ibland mår man dåligt utan att det har hänt nåt och då kanske det är nåt som inte har hänt ist.. ah det va nåt sånt hon sa..det va nog det ända bra hon sa..sen vare samma skit som med den förra..
nu låter det som att jag hatar henne men det gör jag inte. jag gillar bara inte psykologer i allmänhet. dom lyckas alltid ställa så tråkiga, oviktiga frågor till mej. okej jo det är kanske inte så lätt att veta vad dom ska fråga när jag inte säger vad jag vill prata om men ändå. det blir alltid att dom ber mej göra deras jobb ist för dom. "kan inte du säga hur jag ska göra? jag vet inte hur jag ska hjälpa dej" varenda en har sagt så. och varenda en har försökt få mej att skriva ner vad jag tänker ist. det känns ju bara löjligt att sitta och skriva lappar till psykologen som om vi gick i trean. vad gör jag för fel. sen när dom tråkar ut mej så stänger jag av och stänger ute dom och stirrar in i väggen ist som ett annat psykfall. eller på mina skor.. dom är också ganska intressanta faktiskt.. "vart tog du vägen?" "........" ingen aning.. ingenstans. vad gör jag här? kan inte du bara hålla käften? undra vad jag ska göra sen.. när jag kommer ut härifrån..
"tycker du om att spy?"
"vad hindrar dej från att ta livet av dej?"
"ta dom här tabletterna."
"är du rädd att du har gått upp i vikt?"
"river du dej själv ofta på fingrarna sådär?"*tar tag i händerna*
"vad är viktigt i ditt liv just nu?"
"jag vet inte hur jag ska gå vidare nu"
"är du rädd för att bli tjock?"
"vad har du ätit idag?"
"hur känner du inför din pappa?"
"kan du skriva på det här pappret vad du vill att vi pratar om?"
-"...................................................................................................................................................."
okej. jag är rädd för att öppna mej. och jag känner mej extremt pressad och utsatt när en person jag inte känner sitter och bombarderar mej med personliga frågor. (egentligen kan det lika gärna vara en person jag känner väl.)och därför hinner jag aldrig lära känna människan innan jag "gör slut". jag försöker säga det i början och så och då går det hur bra som helst på första mötet och jag mår bättre när jag går därifrån för att en tyngd lyfts från mina axlar osv. men sen under andra mötet: "vi måste börja prata om sånt som är viktigt så vi kan börja din behandling." men wtf fatta nu att du förstör ALLT om du gör så! men istället blir jag tyst och börjar stirra in i väggen. "mm.." blir mitt konstanta svar ifall jag över huvud taget ger nåt.
*twilightboyyyyyyyyy* jag borde skrika oftare.
konstigt att det är lättare att öppna sej på internet. och för kompisar lite. då vill jag ju iaf.
jag kanske har en personlighetsstörning ändå..
pusshej.
2.viktig uppgift
3.rutiner
4.nåt att göra om dagarna
och ehm nånting mer.......
eh ja det man behöver för att må bra som min förra psykolog snackade om. det va iofs väldigt smart och så..
för ibland mår man dåligt utan att det har hänt nåt och då kanske det är nåt som inte har hänt ist.. ah det va nåt sånt hon sa..det va nog det ända bra hon sa..sen vare samma skit som med den förra..
nu låter det som att jag hatar henne men det gör jag inte. jag gillar bara inte psykologer i allmänhet. dom lyckas alltid ställa så tråkiga, oviktiga frågor till mej. okej jo det är kanske inte så lätt att veta vad dom ska fråga när jag inte säger vad jag vill prata om men ändå. det blir alltid att dom ber mej göra deras jobb ist för dom. "kan inte du säga hur jag ska göra? jag vet inte hur jag ska hjälpa dej" varenda en har sagt så. och varenda en har försökt få mej att skriva ner vad jag tänker ist. det känns ju bara löjligt att sitta och skriva lappar till psykologen som om vi gick i trean. vad gör jag för fel. sen när dom tråkar ut mej så stänger jag av och stänger ute dom och stirrar in i väggen ist som ett annat psykfall. eller på mina skor.. dom är också ganska intressanta faktiskt.. "vart tog du vägen?" "........" ingen aning.. ingenstans. vad gör jag här? kan inte du bara hålla käften? undra vad jag ska göra sen.. när jag kommer ut härifrån..
"tycker du om att spy?"
"vad hindrar dej från att ta livet av dej?"
"ta dom här tabletterna."
"är du rädd att du har gått upp i vikt?"
"river du dej själv ofta på fingrarna sådär?"*tar tag i händerna*
"vad är viktigt i ditt liv just nu?"
"jag vet inte hur jag ska gå vidare nu"
"är du rädd för att bli tjock?"
"vad har du ätit idag?"
"hur känner du inför din pappa?"
"kan du skriva på det här pappret vad du vill att vi pratar om?"
-"...................................................................................................................................................."
okej. jag är rädd för att öppna mej. och jag känner mej extremt pressad och utsatt när en person jag inte känner sitter och bombarderar mej med personliga frågor. (egentligen kan det lika gärna vara en person jag känner väl.)och därför hinner jag aldrig lära känna människan innan jag "gör slut". jag försöker säga det i början och så och då går det hur bra som helst på första mötet och jag mår bättre när jag går därifrån för att en tyngd lyfts från mina axlar osv. men sen under andra mötet: "vi måste börja prata om sånt som är viktigt så vi kan börja din behandling." men wtf fatta nu att du förstör ALLT om du gör så! men istället blir jag tyst och börjar stirra in i väggen. "mm.." blir mitt konstanta svar ifall jag över huvud taget ger nåt.
*twilightboyyyyyyyyy* jag borde skrika oftare.
konstigt att det är lättare att öppna sej på internet. och för kompisar lite. då vill jag ju iaf.
jag kanske har en personlighetsstörning ändå..
pusshej.
Kommentarer
Trackback
