bloodynails

jag är så emo idag. jag har suttit i ett hörN och lipat. vissa dar är såhär, humörsvängningar och hjälplöshet <3

det känns inte över huvud taget att jag är 20, i två meningar, dels för att jag är så avtrubbad och nere att jag inte kan känna glädje över det, när jag fyllde 18 såg jag iaf fram emot det och kunde vara glad, och också för att alla behandlar mej som om jag vore 10 år yngre. jag hatar det här. jag vill bo själv, jag vill klara att bo själv. för när jag tänker på hur det skulle gå så känner jag mej ganska så misslyckad, fast det inte är mitt fel. jag kan inte laga mat, alltså verkligen inte, på riktigt. ani kan göra sjukt god mat av vilka rester som helst, på nolltid, och hon lagar alltid mat åt mej när jag är hos henne, men om jag skulle försöka själv så skulle det bara bli en svart sörja av det, seriöst alltså. så jag skulle antagligen leva av flingor om jag bodde själv, kanske nudlar ibland om jag orkar resa mej upp och laga nåt. sen skulle jag sitta vid datorn eller tvn, eller tvspel för att tiden ska gå, hela tiden. om jag bara har en skärm framför mej så behöver jag inte tänka på verkligheten, och om det är nåt bra på skärmen så kan jag glömma allt annat helt. jag skulle glömma alla känslor och måsten och jag skulle glömma att äta och att duscha och att sova och att gå ut och att prata med folk. jag skulle bli totalt isolerad och otrevlig och osocial. ibland skulle jag la gå ut såklart för att handla sånt jag behöver, lite mat och alkohol. ja, jag skulle dricka för mej själv, ofta med. och om jag hade bäbben så skulle jag gå ut och gå bara för hennes skull, när jag orkar. jag skulle samla på mej tabletter och så med. bara för säkerhets skull. som en nödutgång, man har den ju bara ifall att.

det där med mat igen. mat mat mat. även om jag har en tallrik med mat precis framför mej så kan jag sitta och bara stirra på den, utan att röra den. och jag struntar helt i om magen kurrar. och om jag tar en tugga så känner jag inte smaken heller, även om det är mat som jag tycker om.

dissociation. ibland hatar jag det ibland älskar jag det. speciellt om jag blundar så kan jag hamna på en äng, och ligga i det höga gräset och blommorna och jag kan känna solen och värmen och den där sommarkänslan. sen, plötsligt, är jag tillbaks på det här hotfulla gråa stället. och allt är dämpat och grått. det är som att falla tillbaks ner på jorden, på ett ögonblick.

och när nån idiot ropar tillbaks en, säger ens namn igen, högre och högre och HÖGRE. tills man är tillbaks, och känner sej så dum. för man måste ju ha verkat lite weird. jag blev döv och blind en stund, ursäkta.. vad pratade du om? döv, blind och dum.

men för det mesta är jag ingenstans, orörlig och med blicken fastklistrad i ett tunnelseende.

ibland är jag tillbaks i en gammal känsla och ögonblick som jag inte vill tänka på. och ibland är jag ingenstans eller inuti med bara en enda känsla och tanke; dumhet, jävla dumhuve, jävla misslyckade idiot, förlorare, vad håller du på med, snap out of it, weirdo. men det är inte bara mina tankar, det är personen som sitter mitt emot mej som tänker så om mej mest.

till sist kommer det gå precis dit det ser ut att gå. en ensam boderline, alla med lite kunskap vet väl hur det slutar.

jag är så emo idag. jag har suttit i ett hörN och lipat. vissa dar är såhär, humörsvängningar och hjälplöshet <3

det känns inte över huvud taget att jag är 20, i två meningar, dels för att jag är så avtrubbad och nere att jag inte kan känna glädje över det, när jag fyllde 18 såg jag iaf fram emot det och kunde vara glad, och också för att alla behandlar mej som om jag vore 10 år yngre. jag hatar det här. jag vill bo själv, jag vill klara att bo själv. för när jag tänker på hur det skulle gå så känner jag mej ganska så misslyckad, fast det inte är mitt fel. jag kan inte laga mat, alltså verkligen inte, på riktigt. ani kan göra sjukt god mat av vilka rester som helst, på nolltid, och hon lagar alltid mat åt mej när jag är hos henne, men om jag skulle försöka själv så skulle det bara bli en svart sörja av det, seriöst alltså. så jag skulle antagligen leva av flingor om jag bodde själv, kanske nudlar ibland om jag orkar resa mej upp och laga nåt. sen skulle jag sitta vid datorn eller tvn, eller tvspel för att tiden ska gå, hela tiden. om jag bara har en skärm framför mej så behöver jag inte tänka på verkligheten, och om det är nåt bra på skärmen så kan jag glömma allt annat helt. jag skulle glömma alla känslor och måsten och jag skulle glömma att äta och att duscha och att sova och att gå ut och att prata med folk. jag skulle bli totalt isolerad och otrevlig och osocial. ibland skulle jag la gå ut såklart för att handla sånt jag behöver, lite mat och alkohol. ja, jag skulle dricka för mej själv, ofta med. och om jag hade bäbben så skulle jag gå ut och gå bara för hennes skull, när jag orkar. jag skulle samla på mej tabletter och så med. bara för säkerhets skull. som en nödutgång, man har den ju bara ifall att.

det där med mat igen. mat mat mat. även om jag har en tallrik med mat precis framför mej så kan jag sitta och bara stirra på den, utan att röra den. och jag struntar helt i om magen kurrar. och om jag tar en tugga så känner jag inte smaken heller, även om det är mat som jag tycker om.

dissociation. ibland hatar jag det ibland älskar jag det. speciellt om jag blundar så kan jag hamna på en äng, och ligga i det höga gräset och blommorna och jag kan känna solen och värmen och den där sommarkänslan. sen, plötsligt, är jag tillbaks på det här hotfulla gråa stället. och allt är dämpat och grått. det är som att falla tillbaks ner på jorden, på ett ögonblick.

och när nån idiot ropar tillbaks en, säger ens namn igen, högre och högre och HÖGRE. tills man är tillbaks, och känner sej så dum. för man måste ju ha verkat lite weird. jag blev döv och blind en stund, ursäkta.. vad pratade du om?
döv, blind och dum.

men för det mesta är jag ingenstans, orörlig och med blicken fastklistrad i ett tunnelseende.

ibland är jag tillbaks i en gammal känsla och ögonblick som jag inte vill tänka på. och ibland är jag ingenstans eller inuti med bara en enda känsla och tanke; dumhet, jävla dumhuve, jävla misslyckade idiot, förlorare, vad håller du på med, snap out of it, weirdo. men det är inte bara mina tankar, det är personen som sitter mitt emot mej som tänker så om mej mest.

till sist kommer det gå precis dit det ser ut att gå. en ensam borderline, alla med lite kunskap vet väl hur det slutar.

pusshej

min mamma är underbar men hon har aldrig haft nån psykisk sjukdom. det finns bara en person som förstår mej och det är min pianolärare, hon är min ängel och om hon tar livet av sej så följer jag efter.

min pappa är hemsk och han har definitivt, obehandlad, psykisk sjukdom. min största rädsla är och har alltid vart, att jag ska bli som honom. folk har alltid sagt att vi är lika.

ibland är döden en så trygg tanke.

min mamma är underbar men hon har aldrig haft nån psykisk sjukdom. det finns bara en person som förstår mej och det är min pianolärare, hon är min ängel och om hon tar livet av sej så följer jag efter.

min pappa är hemsk och han har definitivt, obehandlad, psykisk sjukdom. en gång när jag va sju, sparkade han mej så hårt att jag lyfte från golvet. min största rädsla är och har alltid vart, att jag ska bli som honom. folk har alltid sagt att vi är lika.

ibland är döden en så trygg tanke.

jag orkar inte.. kan lika gärna gå och lägga mej igen. inte konstigt att man blir självmordsbenägen på sommaren.

har ingen att gå ner till havet med ju. jag har inte pratat med L på över ett år nu. och jag tror anni är sur på mej eller nåt.

hon har ändå ingen tid för mej..

ingen zack..

och  när jag va nere vid vallgraven typ, så va mitt gamla kompisgäng där och jag hörde liksom att dom sa mitt namn, till varann då, för dom såg mej ju, men jag orkade inte ens kolla på dom.. jag bara låtsades som att jag inte såg dom.. jag vet inte varför egentligen.. eller jo för att jag är dum i huvudet kanske.

jag ska ringa G.. nån dag.

och så juste ska ringa till vpm också... dom kommer ändå inte svara.

orka. nu ska jag gå och duscha iaf.

hejdå.

jag orkar inte.. kan lika gärna gå och lägga mej igen. inte konstigt att man blir självmordsbenägen på sommaren.

har ingen att gå ner till havet med ju. jag har inte pratat med L på över ett år nu. och jag tror anni är sur på mej eller nåt.

hon har ändå ingen tid för mej..

ingen zack..

och  när jag va nere vid vallgraven typ, så va mitt gamla kompisgäng där och jag hörde liksom att dom sa mitt namn, till varann då, för dom såg mej ju, men jag orkade inte ens kolla på dom.. jag bara låtsades som att jag inte såg dom.. jag vet inte varför egentligen.. eller jo för att jag är dum i huvudet kanske.

jag ska ringa G.. nån dag.

och så juste ska ringa till vpm också... dom kommer ändå inte svara.

orka. nu ska jag gå och duscha iaf.

hejdå.