bloodynails

mina overklighetskänslor... det känns som att min bubbla har rivits sönder lite och jag kan se ut... när jag höll upp min hand framför mej så blev det plötsligt så klart att det var min hand och jag kunde se den helt tydligt.. och jag blev så självmedveten.. sjukt ovant och skumt... när jag försöker hålla kvar vid verkligheten så försvinner den och när jag försöker hålla mej kvar i min trygga bubbla så går den sönder. overklighet, verklighet, overklighet, verklighet.. overklighet. det känns så konstigt och ovant, verkligheten alltså. men ändå som att man kan se klart. allt blir tydligt, fokuserat, klart. sen blir synen otydlig igen och jag försvinner inåt.

jag vill inte må bättre. jag vill må sämre. varför vill jag det? egentligen vill jag väl må bättre. men när möjligheten kommer så backar jag. jag vet inte varför och kan inte beskriva känslan. det är svårt i alla fall men den här känslan är bara skitsvår.. skuld..? skam..? behov..? rädsla..?

hur känns det förresten att vara frisk? jag har totalglömt.

Your scissorhands

cut me up

You make me pale

with bloody nails

But broken hearts won't heal

mina overklighetskänslor... det känns som att min bubbla har rivits sönder lite och jag kan se ut... när jag höll upp min hand framför mej så blev det plötsligt så klart att det var min hand och jag kunde se den helt tydligt.. och jag blev så självmedveten.. sjukt ovant och skumt... när jag försöker hålla kvar vid verkligheten så försvinner den och när jag försöker hålla mej kvar i min trygga bubbla så går den sönder. overklighet, verklighet, overklighet, verklighet.. overklighet. det känns så konstigt och ovant, verkligheten alltså. men ändå som att man kan se klart. allt blir tydligt, fokuserat, klart. sen blir synen otydlig igen och jag försvinner inåt.

jag vill inte må bättre. jag vill må sämre. varför vill jag det? egentligen vill jag väl må bättre. men när möjligheten kommer så backar jag. jag vet inte varför och kan inte beskriva känslan. det är svårt i alla fall men den här känslan är bara skitsvår.. skuld..? skam..? behov..? rädsla..?
hur känns det förresten att vara frisk? jag har totalglömt.

jag har stått emot så länge också men fick en spontan impuls. och skar.


Your scissorhands

cut me up

You make me pale

with bloody nails

But broken hearts won't heal

jag och G ska träffas och gå och fika eller nåt och prata om vpm falkenberg och sådär. och förbereda vad jag ska säga och sånt. för eftersom jag inte hör dit kommer dom inte prioritera mej och så kommer dom ju vara ifrågasättande idioter som vanligt så jag måste ha bra argument och förbereda mej bra. sen kommer det la ta 10000000 år innan man får komma dit men.. G sa att jag kanske skulle försöka fixa ett möte med nån där istället för att ta det på telefon och visst men då får hon följa med.. jag t.o.m drömde om det inatt, att jag åkte dit eller till nåt sånt ställe va det iaf och min mamma var där och ville inte hjälpa mej utan viftade bort min sjukdom som vanligt. men det var andra där som var snälla iaf.. och en kattunge...

jag vill ha ut min journal men det är så himla krångligt.. men det står säkert bara en massa skit i den.

jag har tänkt en massa på sistone.. men inte kommit fram till nåt svar. varför det är så svårt att säga eller tänka ens ordet pappa. och varför det tar så lång tid att sluta älska en förälder. varför jag är som jag är och hur länge jag har varit det.. blablabla..

jag gillar inte det nyare namnet för borderline. jag vill inte tänka på att jag skulle vara emotionellt instabil, är jag det? det är inte jag liksom.. eller är det? hur ska jag veta det när jag inte ens vet vem jag är, när jag kollar i spegeln ser jag inte mej själv. det enda jag kan göra är att försöka minnas hur jag har varit förr men det är inte heller så lätt.

jag tycker om ordet borderline.. det passar bättre.

jag och G ska träffas och gå och fika eller nåt och prata om vpm falkenberg och sådär. och förbereda vad jag ska säga och sånt. för eftersom jag inte hör dit kommer dom inte prioritera mej och så kommer dom ju vara ifrågasättande idioter som vanligt så jag måste ha bra argument och förbereda mej bra. sen kommer det la ta 10000000 år innan man får komma dit men.. G sa att jag kanske skulle försöka fixa ett möte med nån där istället för att ta det på telefon och visst men då får hon följa med.. jag t.o.m drömde om det, att jag åkte dit eller till nåt sånt ställe va det iaf och min mamma var där och ville inte hjälpa mej utan viftade bort min sjukdom som vanligt. men det var andra där som var snälla iaf.. och en kattunge...

jag vill ha ut min journal men det är så himla krångligt.. men det står säkert bara en massa skit i den.

jag har tänkt en massa på sistone.. men inte kommit fram till nåt svar. varför det är så svårt att säga eller tänka ens ordet pappa. och varför det tar så lång tid att sluta älska en förälder. varför jag är som jag är och hur länge jag har varit det.. blablabla..

jag gillar inte det nyare namnet för borderline. jag vill inte tänka på att jag skulle vara emotionellt instabil, är jag det? det är inte jag liksom.. eller är det? hur ska jag veta det när jag inte ens vet vem jag är, när jag kollar i spegeln ser jag inte mej själv. det enda jag kan göra är att försöka minnas hur jag har varit förr men det är inte heller så lätt.

jag tycker om ordet borderline.. det passar bättre.

jaja.
usch min mor och hennes familj kände honom förr, som våldtog och mördade sin handikappade maka i bua. mamma sa att han va creepy..

jag behöver ett nytt zeldaspel! ._.


asså

jag säger ju det?! cp..